När ska du förstå att det är dig jag är förälskad i?
Att det är dig jag tänker på hela tiden?
Att det är dig jag drömmer om på nätterna?
När det är dig jag längtar efter?

När det är dig jag vill dela mitt liv med?

Jag har hela tiden blockerat att visa det för dig, men jag tror även du sett det.
Det har alltid funkat, att det blivit vi igen. Men nu står allt still..
För en gångs skulls känner jag att det aldrig mer, hur mycket jag än försöker komma bli vi igen.
Jag vill att du ska se att den jag vart sen 31 maj då du lämnade mig inte är den jag egentligen är.
Alla anklaganden och all svartsjuka finns bara där när du inte säger " jag är bara din"
Dom gångerna du skrev  " Godnatt älskling, vi ses imorgon :) tänker på dig. Jag älskar dig över allt annat , glöm inte det<3 "
När inte dom stunderna finns i min vardag eller i mitt liv nåmer, så förändras jag. Jag vet inte vilket slags människa jag har blivit. Men såhär skulle jag aldrig vara om jag fick känna att du enbart var MIN, som jag en gång fick känna!
Kommer den känslan aldrig komma tillbaka? Vad krävs av mig för att få den tillbaka?
Det är frågor och tankar jag ställer mig själv varje dag, vad krävs det av mig för att du ska förså att jag bara är den jag är just nu enbart för att du inte finns i mitt liv på samma sätt?
När man inte behövde fråga om en kram, eller vänta på att få eller att ge dig en kyss. Det förändrar mig.
Dom gångerna vi bara kunde ligga och hålla om varandra, men inte säga ett ljud, men endå förstod man hur mycket man älskade den andre. Och hur mycket den andre älskade en.
Jag minns den gången då du kämpade för mig, dom gångerna du cyklade i regnet bara för att få säga att du älskade mig.
Hur kunde allt det bara försvinna för dig? Och när du säger : " nu förstår jag varför jag gjorde slut med dig "
Du förstår inte det, för den sidan jag ger dig just nu är den sidan som jag skyddar mig med för att inte bli ännu mer sårad av dig. Du vet mycket väl att om allt hade vart perfekt, som det var en gång i tiden, när ingen annan kunde hindra våran kärlek, vi brydde oss inte om vad andra sa. Minns du hur bra allt var då? Det var det som sumpade allt. Inte vi.
Du vet hur jag är och hur jag beter mig när jag enbart känner att du är MIN. annars är jag såhär, när jag får känslan av att du inte bara är min, då är jag såhär. Så säg inte att du förstår varför du lämnade mig. För ärligt talat så har du ingen anning. Men vill du leva på det så varsegod, men du slänger iväg det som du säger är " det bästa som hänt i mitt liv " hur ska jag tro på det när man bara slänger bort det? Kommer du någonsin älska mig igen? Det är hoppet jag lever på varje dag, att en dag få ligga där och hålla om dig igen och känna att du älskar mig, skita i allt gammalt och bara blicka framåt. Finns inte nått av det här i dina tankar? Dina drömmar?
Det kan bli bra igen, för jag är inte som du tror, det har gått för lång tid för att du ska komma ihåg hur jag verkligen är. I nästan ett år har jag levt som nån jag inte är, dom gångerna allt var bra mellan oss, då inget störde. Det var då jag var mig själv. Lita på mig, och tänk på det. Jag skulle kunna göra allt för att få allt bra igen, jag önskar du ger mig den chansen. Jag är inte den du tror, men jag vill visa vem jag egentligen är. Ge mig bara det jag behöver för att jag ska kunde få dig att lita på det. Jag älskar dig, fortfarande, och över allt annat. Jag förstår inte varför jag skriver det här, men äntligen fick jag ur mig det. Efter ett helt år fick du mig att inte säga det, men att skriva det. Du är allt för mig, låt mig vara det för dig med...