att allt kan rasa på ögonblicket av några sekunder, tänk att hela ens värld av lycka kan försvinna som en vindpust. Det finns saker jag lärt mig under åren, det är att aldrig ge upp något som man verkligen drömmer om, det enda nagativa med att folk sagt det så har jag gått in med hela min själ att lita på dom, jag lägger ner all min tid på att tänka "snart, alldeles alldeles snart, men hur kan jag vara så säker på det? Hur vet jag inte att jag ljuger för mig själv? Hur vet jag att dom där sista sekunderna innan allt rasade var på riktigt, och inte bara toma ord? Min längtan tar snart kål på mig, jag vet inte hur länge jag ska gå på mina egna tankar om att det någongång kommer bli en förändring, en förändring till det bästa, till det jag önskar..
Men jag vet att jag tillslut kommer upprepa en helt annan mening i mitt huvud.. " släpp taget."

Jag förstår inte hur en människas känslor kan bli så innerligt sjuka, så olästa och oförstående..
Jag vet varken det ena eller det andra, var det äkta från bådas sida? Eller var det bra från mig? Men jag vet inte om det var äkta då heller. JAG HAR INGEN ANNING. och jag blir galen. vad känner jag? var det bara just då det skulle ske, skulle han få mig att se hur det KANSKE kunde ha varit bara jag släppte kontrollen, eller skulle han bara få förbli den lilla delen av mitt liv? jag vill ha det så mer, i en så större del..

jag önskar att allt bara hade sett annorlunda ut..