Jag har fått en otrolig tankeställare dom senaste dagarna, faktiskt den senaste veckan.
Jag fyllde 19 år i måndags och jag känner att tiden bara flyger iväg! nyss var jag 8 år och gick på Tranmur, vilket för övrigt nog var den bästa tiden i mitt liv, då jag bodde på klamparegatan och cyklade sent på kvällarna tillsammans med mina vänner och lekte burken vid dagiset vid skolan, sent på kvällarna var då till kl 8. Man tog sin cykel på mornarna och mötte sina vänner längs vägen och tog samåk till skolan. Skoldagarna var inte längre än till 14.00, och man började kl 8, men man tyckte inte det var jobbigt, det var kul att gå till skolan, till skillnad från nu, när man knappt kommer ur sängen på mornarna.

Jag minns när man var vid 10 års åldern och såg sina kusiner i 18-20 års åldern och tänkte " sådär stor vill jag också vara, men det är långt kvar" långt kvar?! PANG så står jag där själv idag, jag tycker det är skrämmande, faktiskt. Folk förstår inte vad jag menar när jag säger så, men jag tycker det är otäckt. Förr fanns inga måsten, inga regler eller tid, man hade en matteläxa i veckan, som tog 5 min att göra, nu har man 15 uppgifter som ska vara inne på en vecka, man ska plugga körkort, man ska ha tid med allt! Tiden räcker inte till längre, men förr gjorde den det. Vart fan tar tiden vägen? Om 4 månader tar jag studenten och lämnar skolan efter nästan 13 år. Man kommer tycka det är skönt, men vad ska jag göra efter skolan? jag får panik. Jag vill inte bli vuxen, inom 10 år kommer jag förmodligen ha barn, man, hus och jobb. Det är helt sjukt, eftersom jag själv ser mig som ett barn fortfarande, jag ser mig inte som redo för at bli vuxen, jag vill inte.

Även det att vännerna försvinner, förr hade du 20 vänner, idag har du bara de närmsta, man kan inte lita på nån, fast de kunde man förr. Vännerna flyttar till andra städer, skaffar sig ett eget liv, och ibland glömmer dom bort en under den perioden. Man blir bortglömd, och jag tycker det är så jobbigt, jag känner mig som en bläckfisk med 100000 armar som vill hålla alla kring mig hela tiden, men det går inte. Folk hittar egna vägar. Underbart för dom, men jag är en person som hatar förändringar, inte alla förändringar, men just det här, att växa upp, att inte ha det som förr.

Sen en känsla till, snart ska jag flytta hemifrån, kan inte tänka mig tanken av att se mi bo själv, väldigt skönt, men hur ska de gå? jag har levt med mina föräldrar hela livet, och ska snart bo helt själv? tanken skrämmer mig.

Jag låter kanske lite överdriven, men detta gör mg vättskrämd, att ens liv går alldeles för fort, och man ska ta vara på varje sekund i livet, för det kan försvinna fortare än du tror. herregud, jag måste lära mig att bli vuxen, fast jag helst inte vill.

att allt kan rasa på ögonblicket av några sekunder, tänk att hela ens värld av lycka kan försvinna som en vindpust. Det finns saker jag lärt mig under åren, det är att aldrig ge upp något som man verkligen drömmer om, det enda nagativa med att folk sagt det så har jag gått in med hela min själ att lita på dom, jag lägger ner all min tid på att tänka "snart, alldeles alldeles snart, men hur kan jag vara så säker på det? Hur vet jag inte att jag ljuger för mig själv? Hur vet jag att dom där sista sekunderna innan allt rasade var på riktigt, och inte bara toma ord? Min längtan tar snart kål på mig, jag vet inte hur länge jag ska gå på mina egna tankar om att det någongång kommer bli en förändring, en förändring till det bästa, till det jag önskar..
Men jag vet att jag tillslut kommer upprepa en helt annan mening i mitt huvud.. " släpp taget."

Jag förstår inte hur en människas känslor kan bli så innerligt sjuka, så olästa och oförstående..
Jag vet varken det ena eller det andra, var det äkta från bådas sida? Eller var det bra från mig? Men jag vet inte om det var äkta då heller. JAG HAR INGEN ANNING. och jag blir galen. vad känner jag? var det bara just då det skulle ske, skulle han få mig att se hur det KANSKE kunde ha varit bara jag släppte kontrollen, eller skulle han bara få förbli den lilla delen av mitt liv? jag vill ha det så mer, i en så större del..

jag önskar att allt bara hade sett annorlunda ut..

Folk kommer inte förstå hur jag kan gilla den här låten, men jag får sån jävla lyckorus så det finns inte!!!

om det är något jag verkligen vill ha så är det en leonberger! Helt underbart fina!
ååååh ge mig

Ibland kan jag känna att jag ångrade att jag åkte hem från Fuerteventura, jag trodde det skulle bli skönt, eller åtminstonde annorlunda att komma hem, men istället har det bara varit massa problem och tjaffs sen jag kom hem, och det vill jag slippa.

Mamma och jag har tagit beslutet att ta vårat pick och pack och lämna Väpnargatan 13 för att flytta till Norra fiskargatan på Öster. Det känns faktiskt helt rätt, det ska bli skönt att det bara ska vara jag och mamma igen.
Jag gillar inte förändringar, det är en av dom värsta sakerna jag vet, men i detta fall känns det faktiskt bra.

Helgen blev absolut inte som jag trodde, både på dåliga och bra sett. Jag såg en sak som jag långt inne visste, men aldrig vela tro. Men allt gjorde det bättre, nu vet jag. Nu kan jag släppa allt, på riktigt. Inge mer förtvivlan, eller gå runt och hoppas på något, finaly!!

Jag sket i Uppsala på valborg och umgicks med dom bästa istället, det började med en dragfylld förfest, vidare till slick och skakade rumpa och avslutades med en oerhört trevlig och mysig efterluva ;) hoho.

Nu när majmånad börjat så känns inte sommarlovet alls långt bort, har fått jobb i 2 veckor med. känns bra att ha de ur världen! Nästintill alla mina vänner ska bort i sommar, Milano, Alanya, Kroatien.. men lilla jag ska sitta hemma, eller nej, jag ska ha ett mål i sommar, och det är att jag ska komma iväg till ett varmt skönt ställe och leva livet tillsammans med någon man stormtrivs med! Mina senaste utomlandsresor har bara handlat om jobb och att ha en massa regler, vill ha en resa där jag bara kan slappna av och inte tänka på nå regler eller tänka på någon annan.

Nä, detta var ett inlägg med nattsvabbel, nu ska jag in till min trogna sovkamrat och mysa järnet! ;)

hejpa