Jag har fått en otrolig tankeställare dom senaste dagarna, faktiskt den senaste veckan.
Jag fyllde 19 år i måndags och jag känner att tiden bara flyger iväg! nyss var jag 8 år och gick på Tranmur, vilket för övrigt nog var den bästa tiden i mitt liv, då jag bodde på klamparegatan och cyklade sent på kvällarna tillsammans med mina vänner och lekte burken vid dagiset vid skolan, sent på kvällarna var då till kl 8. Man tog sin cykel på mornarna och mötte sina vänner längs vägen och tog samåk till skolan. Skoldagarna var inte längre än till 14.00, och man började kl 8, men man tyckte inte det var jobbigt, det var kul att gå till skolan, till skillnad från nu, när man knappt kommer ur sängen på mornarna.

Jag minns när man var vid 10 års åldern och såg sina kusiner i 18-20 års åldern och tänkte " sådär stor vill jag också vara, men det är långt kvar" långt kvar?! PANG så står jag där själv idag, jag tycker det är skrämmande, faktiskt. Folk förstår inte vad jag menar när jag säger så, men jag tycker det är otäckt. Förr fanns inga måsten, inga regler eller tid, man hade en matteläxa i veckan, som tog 5 min att göra, nu har man 15 uppgifter som ska vara inne på en vecka, man ska plugga körkort, man ska ha tid med allt! Tiden räcker inte till längre, men förr gjorde den det. Vart fan tar tiden vägen? Om 4 månader tar jag studenten och lämnar skolan efter nästan 13 år. Man kommer tycka det är skönt, men vad ska jag göra efter skolan? jag får panik. Jag vill inte bli vuxen, inom 10 år kommer jag förmodligen ha barn, man, hus och jobb. Det är helt sjukt, eftersom jag själv ser mig som ett barn fortfarande, jag ser mig inte som redo för at bli vuxen, jag vill inte.

Även det att vännerna försvinner, förr hade du 20 vänner, idag har du bara de närmsta, man kan inte lita på nån, fast de kunde man förr. Vännerna flyttar till andra städer, skaffar sig ett eget liv, och ibland glömmer dom bort en under den perioden. Man blir bortglömd, och jag tycker det är så jobbigt, jag känner mig som en bläckfisk med 100000 armar som vill hålla alla kring mig hela tiden, men det går inte. Folk hittar egna vägar. Underbart för dom, men jag är en person som hatar förändringar, inte alla förändringar, men just det här, att växa upp, att inte ha det som förr.

Sen en känsla till, snart ska jag flytta hemifrån, kan inte tänka mig tanken av att se mi bo själv, väldigt skönt, men hur ska de gå? jag har levt med mina föräldrar hela livet, och ska snart bo helt själv? tanken skrämmer mig.

Jag låter kanske lite överdriven, men detta gör mg vättskrämd, att ens liv går alldeles för fort, och man ska ta vara på varje sekund i livet, för det kan försvinna fortare än du tror. herregud, jag måste lära mig att bli vuxen, fast jag helst inte vill.