Finns det ett föralltid?
Isåfall vill jag ge dig det.
Finns det tillit?
Isåfall vill jag känna det från dig.
Finns det kärlek?
Isåfall vill jag dela det med dig..

Svårt att tro, men snart har det gått ett år sen jag kände att jag hade dig närmast hjärtat och att du bara var min.
Jag har gått runt och levt ett liv som jag inte känner igen. Det känns inte som jag lever fullt ut mer.
Jag måste släppa dig, jag är på god väg.  Men nått hindrar mig, och det är mitt beteende. Jag är inte samma person,
jag har aldrig varit den personen som är tyst om mina känslor. Jag pratar aldrig om det mer. För inte blir ssaken bättre för de? Man blir bara hoppfull och om det inte blir som nån sagt blir man besviken. För det finns ju ingen annan än du som vet.
Jag var den som var öppen, pratade om allt. Nu har jag stängt, kvävt mitt hjärta. Finns ingen som orkar lyssna mer,
så jag låter dom inte stå till svars för mig. Man vill vara positiv, men det går inte jämt. Nästan aldrig.
Inte ens du, du som jämt fanns där, du som lovade att jämt svara på mina frågor. Inte ens du finns kvar.
Du som är mitt allt, min vardag! Kärlek, vad är det egentligen? Tänk om jag hade gått en annan väg i livet än att vela dela det med dig. Hade det vart bättre? Just nu känns de som det. För du säger hela tiden saker som inte betyder nått.
Jag låtsas tro vad du säger, men allt du säger sväljer jag bara. Orkar inte lyssna, orkar inte förstå, vill inte förstå.
Jag vill ha dig, dig, den personen som gjorde allt för att få vara med mig. Han som stod bredvid mig, närmast i månader, dagar. Hela tiden. Såg folk mig, såg dom dig. Såg folk dig såg dom mig. Vart har de tagit vägen? Vi gav upp allt för varandra. Vi borde inte ha gjort det. Det hade blvit ett annat slut på det här då. Jag kan inte läsa sina tankar eller kroppsspråk mer. Du ger inget. Jag kommer alltid leva på hoppet, för mig är det inte över, för mig är det inte slut. Du kommer alltid stå först. Men du förlorar mig allt mer...