Jag vet inte hur jag ska hantera det här, jag är inte van med att ha dessa känslor och framförallt inte dessa förbannade tankar som bara snurrar och snurrar i mitt huvud hela tiden, hur ska jag göra för att stoppa upp dom allihop? Jag vill inte tänka för mycket, det är inte bra för mig, jag vill lägga allt på en hylla och låta tiden avslöja allt, det blir ju alltid bra på något sätt, det beror på hur man ser på saken, för hur jag än vrider och vänder på det så låter allt så självklart, som att det ska vara just så. Men det får inte vara självklart! Då hoppas jag, och förväntar mig saker som eventuellt inte alls kommer slå in..

Jag trodde jag hade släppt allt som hade med känslor och undran och allt sådant, men likt förbaskat ska man springa på en person som får en att känna precis på samma sätt, ännu en gång! Men denna gången är inte allt självklart, fast jag egentligen vill det! Jag kan inte kontrollera detta, jag kan inte hantera vad som just håller på att hända. Jag har precis fått bort alla känslor, men gång på gång kommer de tillbaka.

Jag söker närheten, och jag vet inte om jag är en sån som får känslor lätt, för det tror jag inte. Men släpper jag någon, lär de alltid finnas en ny. Så jag är rädd att det är just så, att jag inte kan vara ensam. Fast jag älskar att vara själv! Jag kanske vill ha kakan, men samtisigt äta upp den. Jag vill bara ha någon där, men att jag fortfarande ska få ha mitt, mitt som jag byggt upp på egen hand. Jag vill ha den personen på något sätt...

Jag måste lära mig att allt serveras inte på silverfat, att man behöver kämpa för vissa saker ibland.
Jag älskar att kämpa, men jag tapar lusten så fort. Jag har inte tålamod till det. Det går bara inte! Det lär jag lära mig, livet går ut på att kämpa, med allting! Men just nu vill jag bara ha det jag kämpar för... honom.

Jag vet inte varför, men mina tankar har kokat över, och jag vet inte om de skulle funka, jag vet inte om det skulle gå heöt smärtfritt, men jag vet att jag vill ge det hela en chans. Jag tog ett steg, ett rejält stort steg ut från mina tankar och öppnade mig, öppnade mitt hjärta och mitt sinne. Men känner inte att jag fick den respons jag vela tillbaka, därför kommer den dumma rösten inom mig  fram att "varför gjorde du så?! Gud så du gjort bort dig!" och jag orkar inte med den mer! Jag måste lära mig att inte vara rädd för sånt jag vill ha. Är jag rädd så förlorar jag det tillslut, jag måste vara stark och inse att man får göra misstag, framgång föds av massa tidigare misstag. Jag hoppas detta är ett sådant...

Jag dagdrömmer, jag tänker så huvudet knakar, jag vill bara springa härifrån! Jag vill bara umgås med honom. Jag vet inte vad jag vill ha ut av det, jag vet bara att han hela tiden springer runt i en ring i mitt huvudet, och aldrig bestämer sig för vart han ska stanna. Han lär hitta sin rätta plast, för jag blir snart galen!

Jag vill bara ha just den, den där personen.... honom.