Hur kunde det bli såhär, jag trodde aldrig det skulle gå så långt.
Jag gillade dig inte. Jag tyckte du var en kaxig, otrevlig person. Som egentligen visade sig vara en av dom mest mjukaste och finaste människa jag vet. Det hade jag aldrig kunnat ana.
Jag minns fortfarande datumet, jag minns kvällen. Jag minns varje blick vi gav varandra, och jag minns hur trygg jag kände mig i dina armar. Det var magiskt.
Morgondagen kom snabbt inpå, och inget var som vanligt, och så fick det bli. Ett bra tag. Tills vi tog modet att göra allt ensama. 16 månader...
Efter det tog det stopp. Kaputt. Jag föll mer än vad jag borde, och jag föll mer än vad du gjorde. Jag lyckades få till ett totalt jävla magplask. Ett magplask som i sjävla verket inte behövde ske, och som jag inte trodde skulle ske. Jag trodde jag kände dig bättre än så. Men efter denna tid, så har jag hela tiden känt samma sak..

- Jag trodde det var en engångsförteelse, men de visade sig vara helt fel.