Det finns en massa, massa funderingar, men jag får inga svar på dom, och det gör mig galen.
Men jag kan ändå tycka att jag håller en hyffsat bra kontroll, jag kan kontrollera situationen. Jag står upp, skrattar åt det när jag egentligen vill skrika ut all frustration, jag gör allt som vanligt, bara det att tankarna är på annat håll. Jag är samma gamla Fanny, fast på en annan planet, och jag vet inte hur jag ska ta mig därifrån.

Allt är precis likadant, det finns ingen variation, och det finns inget att se fram emot mer. Det känns så trist.
Samma rutiner, samma tider, samma gamla skit, när kommer allt nya? Allt de roliga? Saker att se fram emot?

Det enda jag får göra är att vänta, detta går mig på nerverna, ärligt talat. Det tär! Att säga som det är, men bli dissad rakt i ansiktet, men vad hade jag förväntat mig? Jag hade på känn att det skulle bli så, att man ger, men får inte ett skit tillbaka, det är också som vanligt. Precis som med allt annat. Allt är bara som vanligt, när kommer det där nya?