Jag vet inte, men det känns som du har mig alldeles för hårt virrad runt lillfingret, det känns som att du tror att du kan säga vad du vill till mig, utan att jag aldrig skulle komma på tanken att säga något tillbaka, för de kan jag inte. Efter det jag sagt har du inte rätt att säga saker som låter som att de är mitt fel, att de är jag som gör fel eller att de är jag som är den som strular till de, ärligt talat, så är de du.
Jag har nog ansträngt mig lite för mycket för att försöka få dig att förstå, men endå går de inte upp för dig att du ska besvara alla mina frågor. Du bara ignorerar. Du vänder sida, och fortsätter gå, men du förväntar dig alltid att jag ska gå efter, vilket jag gör, men inte borde.
Jag kanske vill det här för mycket, alldeles för mycket mer än vad du vill, och då går de inte.
Allt krångel nu på senaste har tagit kål på mig, jag orkar inte. Min kropp har tagit en massa stryk, och framför allt min hjärna, jag tänker och funderar och oroar mig över saker så pass mycket att de känns att hjärnan ska sprängas.
Folk säger att jag inte pratar lika mycket om dig mer.
Det är för att du är galen, du för alldeles för galen, du är perfekt!